Nu är tiden en annan. De flesta eleverna som går allmänna linjen kommer från trakten. Alltför många övernattningsrum står tomma och övergivna. Brunnsvik försöker fylla luckorna. Skolan har öppnat sina dörrar för asylsökande ungdomar. De bor i Röda Nästet. 
Snart överges den ursprungliga tanken med skolan. Brunnsvik flyttar den allmänna linjen till Sollentuna. Det är ett historiskt beslut. Att syssla med skolning av arbetarklassen. De som av olika orsaker antingen misslyckats i den vanliga skolan eller som vill förkovra sig inför högskoleutbildningar kan snart inte längre göra det på Brunnsvik. Skolan har också varit en läroplats för invandrare. 

LO-skolan på Brunnsvik är redan ett minne blott. Den startades 1929. Här bedrevs allmänfackliga utbildningar och specialutbildning i bland annat mediefrågor. Från 1929 till 1995 fanns det alltså två skolor på Brunnsvik. Men allt är underställt förändringar. Brunnsvik är också en spegel av den nya krassa verkligheten. All offentlig verksamhet har i 20 års tid varit utsatt för stora nedskärningar. Alla tvingas mer eller mindre att leva på marknadens villkor. 

ABF Sollentuna är som bekant ny medlem i föreningen Brunnsviks folkhögskola sedan första juli 2009 och har sedan dess tagit på sig att vara en garant för skolans ekonomi. Skolan ingår i en koncern bestående av sammanlagt fyra folkhögskolor. LO-ledningen valde Sollentuna framför en regional intressegrupp vilket väckte en hel del kritik. 

Nå, nu är målet att Brunnsvik, med sina ungefär 25 anställda, skall skaffa sig en kultur- och medieprofil som skall locka kursdeltagare från hela landet. Det handlar i dagsläget om kurser i musik, konst och skrivande som förhoppningsvis skall locka ungefär 100 elever till skolan. Här gäller det framför allt att hitta sin egen tydliga profil och satsa på kvalitet. Konkurrensen är hård. Skolan har investerat 2-3 miljoner kronor i ombyggda lokaler för musik- och konstutbildningarna. Musikutbildningarna via Boom Town har väckt stort intresse. 
-Här råder inga problem att rekrytera. Vi hoppas också få fler sökande till musikpedagogiska linjen. Att utbildningen kan förnya sig efter flytten från Motala till Brunnsvik, säger Per-Ola Jansson. 
Enligt honom måste Brunnsvik övertyga styrelsen under våren 2011 att man kan leva upp till förväntningarna. Under nästa år skall skolan redovisa överskott. Underskottet skall så småningom betalas tillbaka till ABF. 

Satsningen på skrivarkursen startar nästa höst och är inriktad på både skönlitterärt skrivande och journalistik, såväl nyhetsartiklar som opinonsbildande texter. Här krävs inga förkunskaper eller tidigare erfarenheter av skrivande mer än stark lust för att uttrycka sig i skrift. Syftet är att nå människor med en blandad bakgrund – och människor som tror på något. 

Algen knäckte nämligen koden för att bryta ner vattenmolekylen H2O vilket gjorde att syret stack iväg, samlades till atmosfär, så småningom bildades ett skyddande ozonskikt som gjorde Gaia beboelig. 

En annan hjälte i Bob Hanssons roman är den piggt ilande spermien, som i konkurrens med miljontals andra bereder sig väg till det väntande äggen – Bob Hanssons roman är en hyllning till livet självt. Han förundrar sig över alla de människor som måste ha träffats mer eller mindre slumpartat och idkat älskog, oräkneliga möten och kopulationer som till slut resulterat i en Bob Hansson. Om någon i kedjan gjort andra val – ingen Bob. 

Bob Hanssons berättelse vindlar mellan olika epoker och länder, det är en uppsluppen”bobisonad” i tid och rum, men samtidigt med ett djupt allvar – Bob Hansson ser hur den allt snabbare miljöförstörelsen förgör jordens lungor i Amazonas och hur klimatet löper amok med våldsamma oväder som följd – vår tid är utmätt om vi inte förändrar vår livsföring. Han betraktar sin nyfödda dotter och undrar vad det är för slags värld vi överlämnar till våra barn. 

När vi först möter bokens huvudperson – som är född 1970 och som också heter Bob Hansson i enlighet med det litterära modet just nu, där mer eller mindre fiktiva memoarer är legio – befinner sig denne högst ofrivilligt placerad i en låda på en flygplats i New Dehli. Hans pass befinner sig i ett bedrövligt skick, det är bränt och sidor fattas eftersom han svalt genanta bevis på att han rest på charterresor till Mallorca och Kanarieöarna. Visum har han inte heller skaffat – han är en obotlig optimist och tror att allt kommer att ordna sig till sist. 

I dessa usla identitetshandlingar är han inte välkommen till Indien, dit han rest för att få perspektiv på tillvaron. Men skam den som ger sig – Bob har inte lust att återvända till Sverige med svansen mellan benen och lyckas ta sig till Nepal och senare åter till Indien. Efter många misslyckanden och strapatser möter han gurun Baba Baba. Men till mötet med gurun är vägen lång och innebär många dråpliga möten. Ett av dem innebär en tantrisk sexakt med en korpulent tyska under guruns överinseende, liksom många timmar träning av pittricket Helikoptern vid en gränsstation. 

Berättelsens nav är dock här och nu. Författaren har skaffat sig en utkikspost mot världen i fårhagen Solvik 2010, där han befinner sig med sin nyfödda dotter, i bakgrunden finns hans underbara hustru, men lyckan är sårbar och skör. 

Dokumenten rör nästan hela perioden från januari 2004 till nyårsafton förra året. Inte oväntat framkommer det att antalet civila döda tycks vara mycket större än vad som sagts genom åren. Irak-kriget var (och det är inte slut än) precis så blodigt som fredsaktivisterna fruktade att det skulle bli. 
Är det då rätt att släppa ut alla dessa dokument till fri beskådan? Pentagon rasar naturligtvis. Och det är verkligen problematiskt att släppa ut dokument som också kan skada oskyldiga. Poängen med att ha nyhetsredaktioner är att redaktioner måste värdera ett material och inte bara publicera allt som finns. 
Samtidigt innebär det utan tvekan ett genombrott i mänsklighetens hela historia att krigets fruktansvärda realiteter nu kan nå allmänheten utan att behöva ta omvägen genom den militära propagandan. 
Materialet som nu släpps har delgivits en rad olika medier runtom i världen, exempelvis brittiska The Guardian och i Sverige Sveriges Television, SvT. SvT meddelande igår att svenska vapen förekom flitigt i kriget, t ex granatgeväret Carl Gustaf. Den som vill kan alltså gå in på wikileaks.org och bara börja läsa - direktrapporter från amerikansk militär om tusentals incidenter och uppdrag. 

Dessutom är det regionala och lokala val, av guvernörer, delstatssenatorer, borgmästare med flera. 
Sedan förra valet har Demokraterna, som med Barack Obama innehar presidentposten, majoritet i båda kongressens kamrar: senaten och representanthuset. I årets val väntas partiet tappa majoriteten i den senare, men kanske kunna behålla en majoritet i senaten. 
Obama är nu impopulär efter att för två år sedan ha haft rekordhög popularitet. Väljare är missnöjda från både vänster och höger med Obama och hans politik. 
Från vänster, bland demokrater, med att Obamas politik varit för utslätad med kompromisser åt höger om exempelvis sjukförsäkringen. Från höger med nästan allt Obamas regering gjort, men särskilt de ekonomiska stimulanspakten som ökat budgetunderskotten, och statsstöd till bankerna när de stöttades för att inte gå omkull. 
En del demokratiska kandidater har inte velat ha presidentens stöd i kampanjen och besök från Obama, eftersom de bedömer att hans impopularitet ska minska deras chanser att bli valda. Presidenten har ändå kampanjat en del. 
Den gångna veckan var Obama på turné i västra USA, i Los Angeles i Kalifornien och i Las Vegas i Nevada. De, särskilt Kalifornien, är vanligtvis starka demokratiska fästen. I årets val är de demokratiska kandidaterna till senaten där på väg att förlora. Samma gäller på flera andra håll i USA. 
Orsaken är att de republikanska politikerna och väljarna är starkt motiverade inför valet. Den högerinriktade tepartyrörelsen har i de interna nomineringsvalen i Republikanerna fått framgångar så att kandidater som står nära dem har nominerats som Republikanska partiets kandidat. Trots att Republikanerna därmed borde få svårare att vinna, när deras kandidater ligger längre från mitten, ser de ut att göra bra ifrån sig. 
Nästa vecka ska Obama kampanja i nordöstra USA. Även där har tepartyrörelsen haft framgångar och fått sina kandidater att ligga bra till, exempelvis i Delaware. 
Obama och Demokraterna måste förmå de av partiets väljare bland låginkomsttagare, unga, svarta och latinos som brukar valskolka i dessa val då det inte är presidentval, att rösta. Annars kan Republikanerna vinna i många av valen eftersom deras kärnväljare kan räcka för majoritet om valdeltagandet är lågt, bara 30 procent. 
För flera tidigare presidenters parti har det gått dåligt i valet två år efter att det partiets president valdes. Så var det för Republikanerna 1982, två år efter Ronald Reagans seger. Och så var det för Demokraterna 1994, två år efter Bill Clintons seger. 
Valet 2002, två år efter att George Bush (jr) blev president, var ett undantag. Det hölls bara drygt ett år efter 11 septembers terrordåd. I det stämningsläget kom presidentens parti, Republikanerna, att gynnas. 

Men den stora frågan nu och ett bra tag till är naturligtvis om detta samarbete har någon framtid alls eller om det tillsvidare ska dras ner till ett minimum, gå på ”sparlåga”, som Maria Wetterstrand uttryckte det häromdagen. 

Hur lyckat var det rödgröna samarbetet i valrörelsen? I efterhand står det naturligtvis klart att det parti som förlorade mest på det var socialdemokratin. Frågan är bara varför? Var det på grund av samarbetet i sig eller på grund av något annat? Redan under valrörelsen hävdade jag att problemet inte låg i samarbetet i sig utan i det socialdemokratiska partiets svaga profil. Socialdemokratin reducerades till en samordningscentral mellan det röda (i form av Vänsterpartiet) och det gröna (i form av Miljöpartiet) och saknade egentligen en egen agenda. Det var inte de två omgivande partiernas fel utan socialdemokratins eget fel. 

En kort historisk återblick räcker för att förstå vidden av problemet. Under loppet av det som ibland kallas socialdemokratins århundrade lyckades partiet två gånger, i svåra politiska lägen, formulera en ny agendasättande politik. Första gången var i Per Albin Hanssons Folkhemstal från 1928. I efterhand har det betraktats som en reträtt från de mer radikala tongångar som tidigare fanns i partiet. Men faktum är att i Hanssons folkhemstal återfanns också de klassiska kraven på socialiseringar och löntagarmakt över produktionen. De som tror att Folkhemstalet nästan var en konservativ gest bör nog läsa det i dess helhet - de kommer att få en smärre chock. 

Det viktiga med detta folkhemsprojekt var att det gav socialdemokratin stora möjligheter att reformera ett efterblivet samhälle, lyfta fram exempelvis social- och bostadspolitiken och överhuvudtaget ge stort svängrum för offentliga insatser. 

I början av femtiotalet hade energin från detta folkhemsprojekt på många sätt ebbat it. Socialdemokratin var tämligen vilsen, ideologiskt och även praktiskt. Tage Erlander såg pessimistiskt på framtiden. Men det som då skedde var att arbetarrörelsen och partiet gemensamt lyckades formulera en vision om Det starka samhället. Den innefattade allt från en starkt utbyggd offentlig sektor till ATP-reformen. Visionen om det starka samhället skulle sedan i flera decennier fortsätta att ge legitimitet åt socialdemokratin och dra till sig röster. Visionen gav partiet bärkraft i den politiska debatten.